Artikeln var ursprungligen publicerad i Stjärnskottet nr 7, 1986.

Vid 16 års ålder bestämde Harpo sig för att antingen börja på teaterskola eller som lärling hos en travtränare. Det blev teaterskola. Så småningom började hans kompisar uppmuntra honom att gå till ett skivbolag. Med låten Moviestar toppade han listorna i åtta länder i Europa. Han upptäckte syntpopbandet +1, som var första svenska band/artist att ligga etta på Trackslistan. Nu, efter att ha haft ett uppehåll från musiken i 5-6 år, gör han själv comeback.

Mötet är belagt utanför en port på söder i Stockholm. Lägenheten använder Harpo när han arbetar i stan. Han är punktlig, prick kl. 15.30 kommer han gående i rask takt. Intervjun görs i hans lägenhet.

Harpo

Comebacken som kom av sig

Harpo (som egentligen heter Jan Svensson) planerade en comeback. Det var tänkt att han skulle släppa en platta där han spelade alla instrument själv. Den började han göra i slutet av 70-talet nångång.

— Sen fick jag den här smällen av hästen (blev sparkad av sin travhäst bakom sulkyn), och då blev materialet liggande. Det blev egentligen ganska gammalt när det väl kom ut, så jag gjorde 3-4 låtar till. Jag tog det liksom inte på allvar längre, slutade egentligen att göra det redan 1978. Jag spelade in bara för att jag tyckte att det var kul att göra det och kunde göra det utan att vara ekonomiskt beroende. Det var låtar som jag tyckte var kul att göra.

— Men nu menar jag allvar med det jag gör. Jag känner för att göra det också. Har många sådana låtar, textmässigt som jag vill göra på allvar. Det andra där emellan har jag mer lekt fram.

Du måste ha gjort många låtar tiden emellan?

— Ja, det är ju det som är svårt, eftersom jag skriver så många låtar. De blir bara liggande på hög.

Du producerar många band. Inspireras du av dem?

— Ja, det gör man ju. Jag menar, det är ju ömsesidigt.

Någon påstod att det var svårare att skriva låtar ju äldre man blir?

— Nej, det tycker jag inte. Jag har aldrig haft svårt för att skriva låtar. Jag beslutade egentligen mig för att sluta skriva låtar strax före smällen, men det går inte. Det dyker upp låtar i huvudet hela tiden. Jag skriver mycket utan något instrument. Det kan vara hela låtar. Jag har aldrig varit intresserad av att andra skulle höra mina låtar. Mina kompisar lyssnade på mina låtar. Själv ville jag aldrig göra någon platta, utan det var mina kompisar som ville att jag skulle göra en platta. Skrev just mina låtar för dem, det var typ allsångslåtar. Det var mina kompisar som sade; fan, gå nu till ett skivbolag!

— Sedan bestämde jag mig för att sluta med musik och istället hålla på med teater. Även måla och syssla med hästar.

Harpo har nu 10 hästar. Lite i förbifarten nämner jag, att jag själv har hållt på med travhästar, och har haft en egen tävlingshäst. Harpo ser förvånad ut, och utbrister sedan; å fasen, du har hållt på med travhästar. Sedan följer det vanliga “hästsnacket”, om hästarnas stamtavlor, annat bekant “hästfolk” och oförglömliga “hästminnen”.

— Jag gillar den miljön, säger Harpo. Tycker om de människorna. Jag har haft sån tur att jag har kunnat leva på min musik, och samtidigt kunnat köpa mina hästar och hålla på med de vid sidan om.

— Från början var det tänkt att jag skulle hålla på med hästar, när jag slutade plugget vid 16 år. Jag har hållt på och ridit sedan jag var 7-8 år, men slutade med det när jag var 13 år. Men när jag var 15-16 år, så bestämde jag mig för att antingen börja på en teaterskola, eller som lärling hos en travtränare.

— Den dagen jag började på teaterskola, bestämde jag mig för att den dagen jag får pengar, ska jag köpa en häst. Det är det roligaste jag har gjort i hela mitt liv. Jag menar, jag älskar att hålla på med teater och har också hållt på med barnteater. Det är jättekul att spela barnteater. Sedan var jag lärare på en teaterskola, det var också jättekul. Men sedan musiken tyckte jag var…. vrålande kul. Har legat etta i åtta länder över hela Europa, men jag säger att det roligaste jag har gjort i hela mitt liv var att köra lopp.

Du har alltså kört tävlingar?

— Ja, jag har varit både etta och tvåa. Började köra nästan precis innan den här smällen, kanske ett år före. Jag hade en egen häst som jag tränade själv, som efter smällen tränades av Leif Lövgren på Jägersro. Fick lägga av med tävlingar, eftersom jag är blind på ena ögat.

Funderar du aldrig på om andra kommer att gilla din låt?

— Jag har aldrig tänkt så. Tror att det är därför jag har sålt så mycket. Allvarligt talat, jag tror faktiskt det. För att jag tror att när man börjar tänka så, då fungerar det inte. Exempelvis Moviestar, som har sålt i över en miljon. Den har blivit guldskiva i Australien, legat på listorna i Brasilien och.., ja över hela världen. Det finns igenting som säger, varför det ska bli så. Det måste ju vara så att folk tycker om den här låten, där och där, fast de har olika kulturer. Den har ju ändå fungerat över hela jorden.

— Min största kick, när det gäller musiken var precis när Moviestar blivit en hit. Den blev en hit först i Holland. Det var efter ett program i TV, som den rusade direkt upp på fjärde plats.

— Samma kväll, efter programmet, låg jag på ett hotellrum. Det var så varmt att jag var tvungen att ha fönstret öppet. Ett dansband spelade där nere. Jag låg lite och halvslumrade, och plötsligt spelade de en låt som jag kände igen. Jag gick fram till fönstret, och hörde att det var Moviestar. Till min förvåning står publiken och sjunger med.

— Det var helt enormt. Den var då väldigt stor där. Det var en kick. Man tänkte; de pratar holländska här, det är inte Sverige. Det var mer naturligt att t.ex min polares mamma gillade den.

— Jag säljer fortfarande plattor, och får exempelvis avräkningar från Malaysia, Indien med mera. Men det är ju bara kul och det är skönt att det har fungerat så.

Vad är det då som gör att en låt blir en hit?

— Jag har gjort tre, fyra spekulativa låtar där jag verkligen har satt mig ner och försökt. Men det blir inga låtar. Det sämsta jag någonsin har gjort. Två av dem har inte ens kommit med på en platta. Det har inte fungerat. Många kan säkert sitta och plocka lite från den musikstilen “där” och “där” och blanda, men jag kan inte det. För det första så är jag inte så skicklig på ett instrument. Annars kan jag behärska de flesta instrument, lite gitarr, lite trummor o.s.v. Det gör att jag istället måste använda min fantasi.

Du trallar fram låtarna?

— Ja, just det. Exakt. Jag kan inte sätta mig ner och skriva efter noter. Då tror jag att man är mer låst musikaliskt. Tror att man får lättare att sno.

— Exempelvis, om jag är ledsen, känner jag nånting och då blir det musik. Likadant om jag är glad. Det har alltid varit det som har fungerat för mig. Ett exempel, min första hit Honolulo, den dagen jag skrev den var jag jävligt deppad. På kvällen skulle jag träffa min kompisar och vi skulle ha partaj. Det var mörkt och kallt ute, allting kändes botten. Jag ville bli glad, så jag skrev en låt för att bli glad. Tänkte att den här kan vi alla sjunga på festen, då blir alla glada.

— På kvällen träffades vi, och mycket riktigt, alla lärde sig låten och det blev verkligen partaj. Det är klart man kan konstruera musik, men det funkar aldrig. Jag menar, det är som den här recensionen i Expressen (om +1:s debutplatta). Recensionen var jättebra, men han började med att skriva så här: “den här musiken är gjord med tanke på de utländska listorna”. Inte tänker man på det sättet, “jaha, så här ska vi göra, sen sådår och sen ska vi ge ut det i USA”. Man kan inte skriva på det viset. Människor som resonerar så är sådana som inte själva kan skriva musik.

— Ta exempelvis den här låten vi lyssnade på med Matilda Mus (ett lokalt band från Halmstad). Det är en glad låt. Han som har skrivit låten har hållt på och skojat, helt enkelt lekt fram den. Jag kan tänka mig att den har fungerat på folk nere i Halmstad. “Kul, det här blir man glad av, ballt”.

— Det är klart att man kan resonera, “ja, det där är väl inte riktigt bra, lite taskigt, men det här är bra”. Allt handlar ju om känslor, så är det ju med musik. Det gör att alla som har lite fantasi kan göra musik.

— Jag  har tyckt att det har varit väldigt bra, vad gäller utvecklingen med syntar och trummaskiner. Det gör att alla amatörer kan sitta hemma och få det att låta ganska bra. “Fan, det här låter ju nästan som när de lirar…”. Det är kul för då utvecklar man det. Annars kan musik bli något väldigt avlägset. Något som bara de skickliga kan hålla på med. Känner man kanske att man inte har den begåvningen, så tappar man lusten.

— Min grej om jag ska producera nånting, som typ +1, är att de då gör bra låtar.

Det var du som upptäckte +1?

— Ja, då hade jag lyssnat på en massa kassetter och letade efter något att producera. Jag visste precis vad jag ville göra för nånting, och så sätter jag bara på radion, “det här, dem här!”.

— Jag lyssnade på deras material. Tyckte att man hörde det; de sjöng bra, var bra musiker och framförallt, de gör bra låtar. Här fanns utveckling. För utan bra låtar spelar det inte någon roll hur bra du sjunger. Det är det jag saknar i Sverige, just bra låtskrivare de senaste åren.

När jag intervjuade +1 berättade de att de var glada att ha dig som producent. Du brydde dig. Är det viktigt?

— Jag känner ju så själv. Jag bryr mig om dem. Det märkte jag när vi var färdiga med plattan, jag jobbade med min grej och inte hade träffat dem på ett tag. Det hände att jag saknade dem.

— Min grej är att bygga upp självförtroendet hos folk. Det är jävligt viktigt. Det är skönt att ha någon som tror på en. Jag gör det också, jag tror på dem. Det är inget falskt. Samtidigt så vill jag att de ska växa. Man vill ju ge det till folk det där; “fan, vad bra”. Då växer de själva. I och med att de växer, såvida de inte blir stöddiga vill säga, utan att de uppfattar det på rätt sätt, så kommer de att utvecklas.

— Det har verkligen varit jättekul att arbeta med dem. Det har fungerat bra. Få se hur länge vi jobbar ihop och så vidare. Som det känns nu skulle jag vilja arbeta med dem i 2-3 år till, men jag tror att man kan komma till en gräns. Jag tänker inte som producent haka fast vid den grejen. Samtidigt tror jag inte att man ska byta en grej som är bra, inte bryta en formel, då kommer man på fel grej.

— Det var som när jag arbetade med Bengt Palmers. Han producerade alltid mina grejer. Vi fungerade jättebra ihop och jag skulle aldrig vilja ha brutit det för då hade det blivit nånting annat. För det var vi tillsammans som gjorde det här.

Vet gruppen i regel vad den vill ha fram, eller får du som producent styra dem?

— Jag vill ju ha fram det som de vill ha fram. Men jag har ju något här, i mitt huvud, som något av ett slutresultat. Man låter de pröva en massa saker, men jag vet att vi hamnar där borta till slut ändå. Då gäller det att vara lugn, för det kan ju också vara så, och då menar jag inte att vi alltid hamnar där borta, utan kanske nånstans där de tyckte var “där”. Vad som var någons idé. Om inte annat så kan vi ta en liten bit här och en liten bit där. Jag vill försöka fånga det som jag tycker är deras personlighet. Jag skulle inte vilja göra något där jag inte tycker att jag kan tillföra något. Något utöver det som de redan har. Försöka att bolla fram deras egna idéer. Jag är inte sådan att jag går in och säger; “nu gör vi så här, och så här”. Det tror jag inte fungerar. Inte i fallet +1 iallafall. För det första är de alldeles för duktiga, har alldeles för mycket egna idéer och absolut alldeles för mycket egna ljudidéer. Thoth (sångaren i +1, som egentligen heter Göran Borgman) är ju väldigt duktig vad gäller just ljudgrejer.

+1 studiofoto

Stockholmsbandet +1, som fick en hit med låten Nevermore 1985. Från vänster Hull Alvvalley, Thoth, Sputnik, Bonk och Caj. Foto: Carl Bengtsson

— Ibland kan jag liksom höra slutresultatet. “Aha, det här är liksom fel”. Då får jag försöka övertyga dem om att jag har rätt. Sedan växer ju många idéer fram samtidigt som man arbetar med det. Så blir det ju alltid. Skulle jag producera en sologrej, så skulle jag inte alls producera på samma sätt som jag gör med +1. För varje ny grej så måste man ju förändra sig, ta varje grej individuellt.

Är det skivbolagens fel att det inte kommer fram ny musik? Att de är fega som inte vågar satsa?

— Jo, precis. De stora grejorna är det någon som sitter där hemma och spelar in med en sådan bandspelare (pekar på min intervju-bandspelare). Där sitter den som verkligen är begåvad. Det gäller att höra begåvningen oavsett om det är taskigt lirat. Jag menar, omständigheterna runt omkring har ingenting att göra med om det finns begåvning eller inte. Tyvärr så tror jag att många som sitter på ett skivbolagen inte kan höra det. Det säger jag alltså rent ut. Jag tror inte att de är kapabla till att höra det, de tror sig vara det. De tittar bara, aha, är det här någon ny…nej, det är det inte. Då går de bara förbi det. Det vi pratade om tidigare, originalitet. Jag tror att de ibland har svårt för att uppfatta det.

En grupp som Matilda Mus är det mycket svårt att tänka sig på vinyl.

— Ja, så skulle de bedöma det. Jag tror att många som sitter och lyssnar på kassetter, tyvärr ska syssla med nåt annat på grammofonbolagen. Men de ska inte bedöma vad som är tillräckligt bra eller inte.

Många spelar in sina skivor, med sig själva som producenter. En nackdel?

— Ja, det är det. Därför att man behöver det tredje örat. Det behövs en utomstående, som kan se en total bild. Det är ju så i ett band, trummisen lyssnar på trummorna, den andra lyssnar på basen eftersom han spelar bas o.s.v. Man behöver helt enkelt det tredje örat, som kan se det från en helt annan vinkel.

Harpo förde samman gruppen Glas och Caj Ehrling. Tillökningen innebar att de bytte namn till +1. En konstellation som har visat sig fungera.

— Det var så här, jag lyssnade igenom en massa kassetter (detta var 1984) tills jag hittade en låt som hette 1984. Kassetten hade skickats till skivbolaget redan 1982. De hade suttit hemma och spelat in. Det lät taskigt, men det var jäkligt intressant låtmässigt. Jag startade en jakt på att försöka få tag i dem här två killarna. En av dem hette Caj Ehrling, och den andre var hans kompis som hade flyttat till Kanada. Jag gjorde en låt med Caj i studion. Han är väldigt duktig på olika instrument, men han kan inte sjunga “så där”. Sedan kom jag ihåg Caj och när jag träffade +1, då tyckte jag att han skulle fungera i det sammanhanget. Han har kanske ett lite annorlunda sätt att se på musiken än de andra killarna. Jag tycker att man ska försöka ha ett öppet synsätt, så att man kan göra så.

Inom den närmaste tiden utlovar Harpo en egen LP.

— Jag har även börjat fundera på om jag ska turnera nånting. Jag har alltid tyckt om att turnera – men sedan tyckte jag liksom att nu har jag gjort det här. Vill hellre pröva på nåt helt nytt i livet.

Han blev lockad till att börja spela på gatorna.

— Det var skitroligt! Det skulle jag gärna göra igen. Men just nu känner jag faktiskt för att åka ut igen – just med det här materialet.