i Mass Media Nytt (utges av Journalistskolan i Stockholm), nr 1/87

 

Han —  en känd fotograf på skivomslag åt den svenska rockeliten. Ett bekant ansikte i branschen, men hos skivköparna bara ett namn. Vem är han egentligen?

— En man med jävligt fula skjortor, påstår Per Gessle.

— En mycket behaglig man som får en att strunta i kameran och bara koppla av, säger Ulf Lundell.

Själv trivs Carl Bengtsson alldeles förträffligt bra i skymundan av sina bilder och sitt etablerade namn.

 

Det är bara att titta in i närmaste skivaffär om namnet är obekant. Under tio verksamma år har han jobbat med i stort sett alla stora namn utom ABBA. Det började med Magnus Lindberg och Ulf Lundell 1976, fortsatte med Harpo, Gyllene Tider, Lasse Lindbom och under de senaste åren har det varit namn som Roxette, Eldkvarn, Ratata, Kajsa & Malena, +1, Mosquitos med flera.

Han ger aldrig några intervjuer. Det är medvetet som han har hållit sig undan och blivit något av en doldis och umgås inte heller i musik- och journalistkretsar.

— Jag är den levande myten, säger han och skrattar. Jag är inte så intresserad av att synas. Det är enbart bilderna som räknas.

Ulf Lundell som har jobbat med Carl Bengtsson sedan de tidiga åren betonar att han är väldigt bra att samarbeta med. Man får springa i labbet och ha sina åsikter.

— Inför honom känner man sig inte som ett fotoobjekt, säger han. Sedan jag träffade honom första gången har han utvecklats enormt.

Fotoobjekt

Per Gessle, som har jobbat med honom sen den allra första Gyllene Tider-plattan, är ungefär av samma mening.

— Hans bästa grej är att få fram rätt ljus. Och han får nästan alltid en att se bra ut på alla bilder.

— Fotograf blir man inte. Det föds man till, säger han själv. Inte självsäkert, utan mer som ett konstaterande.

Undervisa

— Jag har blivit tillfrågad att undervisa i fotografering, han skrattar och påpekar att han inte är någon pedagog. Ärligt talat, så tror jag inte att det finns någon standardlösning för att bli bra. Det var aldrig något musikintresse som gjorde att jag blev fotograf, utan det var fotograferingen som sådan som fascinerade mig.

Genom en kompis blev han intresserad av fotografering. Sedan var han tillsammans med en tjej vars mamma jobbade som fotograf. När han var 25 år lyckades han få jobb ett assistentjobb som fotograf. Genom sin arbetsgivare som gjorde skivomslag åt bl.a Landslaget, kom han i kontakt med skivbolaget EMI, där han blev tillfrågad att göra ett jobb med Magnus Lindberg. Tidigare hade en annan fotograf anlitats, men resultatet blev inte bra. Pengarna började ta slut och skivbolaget EMI var därför intresserade av en billig lösning. Han fick jobbet och därefter blev han aktuell för att göra omslaget till Lundells andra LP Törst.

— Jag halkade in på ett bananskal. Det är ju så livet är, men sen gäller det att dra järnet.

Kritisk

Han är kritisk, tycker att det är alldeles för lätt att göra sig ett namn i Sverige och har väldigt svårt för att nämna en fotograf han verkligen respekterar.

— Det finns några enstaka. En är Lars Torndal. De flesta vågar inte säga nej, helt enkelt. Samtidigt är det så mycket resonemang kring bilderna, hur är den bilden gjord och vad har han använt för kamera. Det är bättre att folk får ha sina egna illusioner.

— Okej, jag kan förstå att du är intresserad och frågar. När däremot kolleger kommer och frågar hur man har gjort börjar man undra. Respekterar man någon och tycker att bilden är bra frågar man ju inte en sådan sak. Det handlar ju om yrkesstolthet. Att skilja sig som fotograf från en annan och kunna utveckla en egen stil.

Inte motiverad

Fortfarande är det enbart intresset som driver honom framåt. Samtidigt är han inte lika motiverad att fortsätta med skivomslagen längre. Det är för mycket av en färdig produkt redan när han blir anlitad för ett jobb. De flesta grupper och artister har redan en image, och det finns inte så mycket att tillföra. Mer och mer har han börjat fotografera mode.

— Med mode kan man skapa någonting. När det gäller omslagsbilder till skivor är man mer begränsad.

Han har redan skaffat sig en agent i England, och har även funderat på en i Frankrike.

— Du kan aldrig jämföra mode i Sverige med länder som t. ex England och Frankrike, säger Carl. I Sverige tillåts man inte vara sig själv. Man måste alltid plagiera någon annan, vare sig det gäller skivomslag eller mode. Gör du en ny grej, så har du snart fem andra som kommer att göra samma sak. Därför kan vi inte bli lika bra som i utlandet och det gör att jag har planer på en rörelse i England. Jag har inget val om jag vill utvecklas.