i Mass Media Nytt (utges av Journalistskolan i Stockholm), nr 1/87

 

Jag slutar för att jag vill behålla min stolthet, säger Staffan Dopping. Tycker att det är typiskt svenskt att begära tjänstledigt. Dessutom sökte jag tjänstledigt en gång tidigare, men fick det inte. Så varför pröva igen? Det känns bara fegt. Man måste våga kasta sig ut ibland.

I september kommer övriga Sverige att få stifta bekanskap med mannen med det underliga efternamnet “Dopping”. Ödmjuk eller inte, stockholmare älskar honom redan.

— Jag har ett kärleksförhållande med många av mina lyssnare, säger han och syftar på sina brevskrivande beundrare.

Staffan rafsar runt i dagens post. Plockar upp två brev, sprättar upp dem och läser högt.

— De flesta breven är skrivna med en kärleksfull ton. Jag svarar tillbaks i radion på samma sätt.

Staffan Dopping har vad man kan kalla en radioröst. Dessutom har han humor, och en vass tunga. Det finns de som emellanåt tycker att han går för långt. Det är han medveten om, även om han drar sina egna gränser. På vad han menar med att gå för långt. En gång sa han till sångerskan Marie Fredriksson att hon hade en ful hatt på skivomslaget.

En annan gång anklagade han Gemini för att sjunga plagierade låtar. I direktsändning. Men det är sånt som Staffan bara skrattar åt.

— Du ser aldrig mitt leende. Ofta känner jag de jag går på. Jag tycker inte bara att man ska stryka medhårs, för att vara skivbolagen till lags. De får ju reklam ändå.

 

I fallet Gemini fick han höra av bekantas bekanta, som tyckte att han hade gått på lite väl hårt.

— Men jag träffade Glenmarks nu i samband med att jag skulle göra ett provprogram inför “Listan”. Jag är fortfarande deras vän, skrattar Staffan, och tilläger lik förbaskat ogenerat att han fortfarande tycker att låten var ett plagiat.

Han är oberäknelig. I sitt program “Allt och Ingenting”, som sänds vardagar mellan 15-18, kan han diskutera allt mellan “kaffe gör mig gott (samtidigt sitta och sörpla) och “daggmaskar med sandtäckta ryggar”, via någon politisk händelse. Samtidigt verkar det som att han ibland roar sig på sina arbetskamraters bekostnad (som dock aldrig tar illa upp).

 

När Hollands drottning nyligen var här på besök, samtidigt som en schweizisk politiker, innebar trafikkaos och avstängda gator i centrala Stockholm. Hasse Gustafsson på trafikavdelningen försökte redan upp situationen. Förklarade vad som har hänt och gav förslag på andra färdvägar.

 

Du har just utsett en som ansvarig för allt trafikkaos, säger Dopping till Gustafsson, när han pratat färdigt.

— Öh, har jag? Vem då?, frågar Hasse.

— Du sa “man” har gjort, “man” försöker, “man” … osv. Vem är denne man, utbrister Staffan.

Nä, han är inte elak, Staffan Dopping. Där han sitter på sin stol, och med uppgiven röst undrar:

— Varför frågar ni bara om mig hela tiden? Då brukar jag säga så här, att jag bara är en liten kugge i ett existensminimum.

 

I anställningskraven på Radio Stockholm verkar humör och personlighet vara ett måste, men det var inte avsikten från början. Det viktiga var helt och hållet vad man sade. Numera verkar personligheten vara väldigt viktig. Man fäster sig vid en röst och en personlighet. Folk tycker att de känner en.

 

När Staffan var 19 år kom han in på journalisthögskolan.

— Nu tycker jag att jag var alldeles för ung. Och jag var inte populär bland mina klasskompisar. De tyckte att jag var kaxig. Dessutom bodde jag på Lidingö, och då var jag givetvis ett överklassbarn.

Sin praktik gjorde han på Sveriges Radio, och redan efter tre dagar skälldes han ut av några poliser. Det var direkt olämpligt, tyckte redaktionssekreteraren Per Falkman.

— Jag hade fått den uppfattningen att journalister var något utöver det vanliga. Så de fick lära mig veta hut, säger Staffan och skrattar.

Han började som nyhetsjournalist på TT efter journalisthögskolan som 21-åring. Och det är lite på gott och ont att han tackade ja till att leda topplisteprogrammet “Listan”. Helst vill han syssla med TV-nyheter.

— Jag kommer väl att få kämpa för att bli accepterad som nyhetsjournalist resten av mitt liv. Men ett program liknande det Stina Lundberg hade – Stina med flera – det gillade jag. Ett sådant program skulle jag vilja göra.

Folk gillar onekligen Staffan Dopping. En som har rekommenderat honom för skrivjobb i Aftonbladet är Jacob Dahlin. Det är väl att bara att hålla med honom i hans slutsats om Staffan.

Han är inte som de andra kossorna på ängen!

 

Foto: Två starka profiler på Radio Stockholm, Staffan Dopping och Lotta Johansson. Det är ursprungligen en färgbild, lägger in orginalbilden så snart jag hittar den.

Foto: Elisabeth Sandberg