Mass Media Nytt (utges av Journalistskolan i Stockholm), nr 1/87

Egentligen är Jacob Dahlin, känd som elaking i Jacobs Stege, väldigt snäll. Åtminstone enligt honom själv.

— Jag tycker inte att jag attackerar, säger han. Tycker snarare att jag beskriver verkligheten som den är.

I nästa andetag påstår den före detta skåningen, som får gamla tanter på stan att utbrista “Skål, ta mig fan” att han ibland har en önskan att få vara snäll i TV.

Här finns en längre version av den här intervjun, skriven i fråga- och svarsform: http://elisabethsandberg.se/wordpress/1987/06/fragor-och-svar-med-jacob-dahlin/

I arbetsrummet på Radiohusets sjätte våning springer kollegorna och sliter i Jacob Dahlin. I samband med att Jacobs Stege har haft miljontals tittare i Sovjetunionen och i Sverige under påskledigheten, är han mer aktuell än någonsin. Han pustar, ursäktar sig och klistrar en “stör ej” – lapp på dörren, och erkänner att det vore rätt skönt att bli bortglömd just nu.

— Man upptäcker så småningom hur exponerad man är. Det gör man inte när man går till jobbet varje dag, eller handlar i sitt vanliga Ica, där de har sett en i 15 år. Det är självklart att man i ett medium som TV ställs ut. Fast det får en ibland att känna sig som ett firmanamn, som ungefär “titta, där går stegen”. Därför vore det rätt skönt att bli bortglömd mellan varven.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jacob Dahlin dog i aids 1991, fyra år efter att den här intervjun gjordes. Han blev endast 39 år gammal.

 

Galaxen

Jacobs berömmelse har kommit stegvis. Många minns honom från radioprogrammet Galaxen, andra som satirisk kommentator på schlagerfestivalerna, men de flesta har lärt känna honom genom Jacobs Stege. Folket på gatan antingen hatar eller älskar de honom. Det finns inget mellanting, säger Mikael Holmström, 24 år, som jag intervjuar på stan. Han menar att Jacob Dahlin är allvarlig på ett ironiskt sätt.

— Visst händer det att man tänker på att man är en känd person, säger han själv. I synnerhet nu i samband med att Jacobs Stege sänts i sovjetisk TV. Man fick stora bilder och massor av klipp, herregud det är ju faktiskt jag!! Då är det plötsligt så otroligt stort. Men här hemma tänker man aldrig så. Jag är ju aldrig någon annan än den är, säger Jacob Dahlin.

Elaking

Att han är känd som en elaking skrattar han bara åt. Tanken på att visa upp en snäll person är inte främmande för honom.

— Det är lite trist att jag har fått en image att vara elak. Gör jag någonting elakt i TV eller radio, så skrattar de och tycker att det är helt okej. Sitter jag plötsligt i Magasinet eller Kanalen och talar om det jag vet om Sovjetunionen, blir folk väldigt förvånande och säger: “Ja, det är nog bra att du gör sånt för det är liksom präktigt”. Men om jag gör ett program där jag är mig själv, väldigt snäll egentligen och talar om något jag gillar så tycker folk “fan, har han förlorat udden?”

Mjäkigt

— Det går inte att göra underhållningsprogram om man inte är elak, då är det bara mjäkigt och trist.

Men visst är han lite slängd i käften. I en kvällstidning kallade han Jan Guillou en pösmunk.

— Vad har du hittat det, utbrister han. Var det inte en skoltidning? Jag fick nämligen en skoltidning, där de hade gjort en intervju med mig. Det kom en tjej och två killar från en sjätte klass, satt där och var blyga. På första sidan stod det, Jacob Dahlin: Jan Guillou är ett svin. Då tänkte jag att dem där kommer att gå långt, skrattar Jacob roat och låter inte det minsta kränkt, snarare imponerad av deras raka framtoning.

Expressen

— Jag ögnade igenom artikeln, men hittade faktiskt inte den meningen. Jacob skrattar stort. De kommer säkert bli anställda på Expressen för sina säljande löpsedlar.

— Nej, jag bryr mig inte om Jan Guillou. Jag kan svara som han, när de frågar honom om mig. “Tycker ingenting om Jacob Dahlin, intresserar mig inte för det han håller på med”.

— Jag tycker inte att jag attackerar, ta exempelvis Catrin och Malena i Sköna Söndag. De tigger ju nästan om det och verkar ha uppskattat det väldigt mycket. Då undrar man vad det betyder “hörde du att jag blev påhoppad av Dahlin?” Det är liksom en fjäder i hatten. Då kan man inte kalla det elakt ens.

Klassens ljus

Jacob Dahlin och en tjej gick ut som skolans bästa elever.

— Jag fick alltid anmärkningar för att jag pratade mycket på lektionerna.

Att han hade svårt för att hålla tyst på timmarna inverkade aldrig på hans betyg.

— Nu ska jag skryta ordentligt, jag hade elva femmor och två fyror. I gymnastik gav de mig betyget deltagit.

Han hade mycket kompisar tills han skulle börja sjunde klass.

— Sen blev jag något av en enstöring i samband med att jag kom i puberteten. Tidigare hade jag alltid haft mycket folk hemma, men plötsligt ville jag inte att de skulle komma längre. Jag var ganska ensam.

Sovjetunionen

I gymnasiet blev allt som vanligt igen och kompisarna infann sig. När han tvekade över vilket språk han skulle välja i gymnasiet blev han i stort sett övertalad av en lärare att studera ryska. Hans tidigare intresse för Sovjetunionen blossade upp ordentligt. Jacob åkte dit på en språkresa och blev ännu mer fascinerad av landet. Sedan fortsatte han att läsa ryska på universitetet och arbetade ett tag som reseledare för att få praktik.

— Sedan fortsatte det, jag blev tolk och fick åka med delegationer.

— De flesta av mina äldsta vänner finns numera i Sovjet. Det är inte samma trivalisering av vänskap som finns här, utan man är vänner för livet. De lever som i ryska romaner, stora känslor och allt det där. Varje gång man reser därifrån, så känns det för dem som om det är sista gången man ses.

”Skål, ta mig fan!”

Något som förvånar honom är att han är väldigt populär bland äldre, men de största tittarsiffrorna ligger i åldrarna mellan 25-45 år. Samtidigt är det fler över 45 år än under 25 år som tittar på Jacobs Stege.

— Det är roligt när man går på stan, och äldre tanter säger “Åh, du behövs”. Sedan börjar han berätta om häromveckan när han stod och väntade på bussen.

— När jag ska stiga på bussen så kommer en tant, ja, hon var säkert 75-80 år med käpp och ska stiga av där framme. Precis när hon har kommit av, vänder hon sig om och utbrister, “Skål, ta mig fan!”

Full

Han skrattar hejdlöst åt minnet, och berättar om teknikern på Sveriges Radio som alltid sade det när han var full.

Om Jacob Dahlin hade blivit tillfrågad att delta i Kvitt eller Dubbelt, skulle han utan någon tvekan valt ämnet schlagerfestivaler. Jag älskar dem!, utbrister han.

Han har redan gjort sig känd som en satirisk kommentator på schlagerfestivalerna. På årets svenska uttagning höll han på Lena Philipsson.

— Hon ser ju inte riktigt klok ut i sina utstyrslar, men hon kan sjunga och är väldigt bra inför TV-kameror. Men Arja Saijonmaa,“vem är du, vem är jag” ylar Jacob med finsk brytning. Hon försöker ju tolka texterna och det går ju inte. “Lycka är gjord, sanna mina ord”, det finns ju inget budskap i det.

Andy Warhol

— Andy Warhol skrev att i framtiden kommer alla människor att vara kända 15 minuter var. Han tog lite fel, det är bara tre minuter. Det är de tre minuter som de får i melodifestivalen. Där finns ju bara artister som aldrig är eller blir artister. Det tycker jag är så fascinerande. Oavsett hur misslyckade Herreys än är, så har de iallafall vunnit schlagerfestivalen.

Nu när den ryska publiken har mött den provocerande svensken är det ingalunda någon vila för Jacob.

— Visst är det praktiskt att åka taxi, men det är väldigt dyrt. Så nu ska jag börja ta körkort. De säger att det tar lång tid, suckar tanternas gunstling Jacob Dahlin.

 

Foto: Elisabeth Sandberg