In Inblick Östeuropa, issue 2-3/2003

PROBLEMEN I MAKEDONIEN har varit många sedan landets självständighet för 12 år sedan. Den instabila relationen mellan landets etniska makedonier och den albanska minoriteten har ofta stått i fokus i de flesta diskussioner. Det har inneburit att andra samhällsfrågor, bland annat jämställdhet, har hamnat i skymundan.

Kvinnans ställning i Titos Jugoslavien
Den jugoslaviska regimen under Tito etablerade efter andra världskrigets slut en makedonsk republik. Många kvinnor hade varit aktiva i partisanernas frihetskrig, vilket visade på kvinnors solidaritet och förmåga att hantera krig och lidande. Redan vid den första AVNOJ konferensen efter kriget fick de jugoslaviska kvinnorna rösträtt. I det socialistiska Jugoslavien hade män och kvinnor samma rättigheter, enligt konstitutionen, från 1946. Kvinnor var bland annat berättigade till lika lön som män för samma arbete. Mot denna bakgrund kan man väl konstatera att det fanns ambitioner att uppnå ett jämlikt samhälle, men vissa anser emellertid att jämlikheten bara fanns på papperet.

Tiden efter andra världskriget innebar att antalet kvinnor på arbetsmarknaden ökade kraftigt i Jugoslavien, främst kanske som ett resultat av urbaniseringen. År 1953 uppgick den kvinnliga arbetskraften i genomsnitt till knappt 23 procent; 1960-talet var den knappt 30 procent och 1981 var den 36 procent. Trots vad som tidigare sagts om lika löner för samma arbete, så menar Ramet att det fanns orättvisor vad gällde löner mellan män och kvinnor. De jugoslaviska kvinnorna som arbetade bl.a. inom industrin tjänade 20 procent mindre än vad männen gjorde.

Efter självständigheten
När Makedonien utropade sig som självständigt 1991 var landet fritt att välja egen väg i jämställdhetsfrågor. Den makedonska regeringen grundade 1997, under ministeriet för arbete och socialpolitik, en avdelning för främjande av jämlikhet mellan könen. Den nya avdelningen var ämnad i första hand att säkerställa kvinnans ställning i enlighet med de internationella konventioner och dokument som ratificerats av den makedonska staten. Vidare antog parlamentet i juni 1998 en deklaration för “främjande av jämlikhet mellan könen”. I mars 2000 tog kvinnoorganisationer, och den tidigare nämnda avdelningen för främjande av jämlikhet mellan könen, initiativet till “makedonska kvinnors lobby”. Detta enligt det memorandum som lades fram av den makedonska delegationen på den femte europeiska ministerkonferensen (22-23 januari 2003) i Skopje. Denna lobbygrupp är ämnad som ett forum för kvinnor från olika kategorier i samhället. Målsättningen med arbetet var stärkandet av kvinnans ställning, i synnerhet inom politiken. En av de aktiva i lobbygruppen är Lilija Popovska, som i januari 2001 också valdes till vice talman i parlamentet. Under juni 2002, några månader före parlamentsvalet, antogs en ny lag som sade att antalet kandidater på partiernas vallistor måste vara minst 30 procent av vardera kön. Den nya lagen tvingade de politiska partierna att öka antalet kvinnor på sina vallistor. Det fanns emellertid inte några riktlinjer för ordningsföljden, vilket innebar att de flesta kvinnorna placerades långt ner på listorna. Detta innebar små möjligheter att säkra en plats i parlamentet. Enligt OSCE var det 32 procent kvinnor på listorna, men mindre än fem procent fanns på första till femte plats.

Första albanska kvinnan i parlamentet
Parlamentsvalet 2002 innebar en ökning av den kvinnliga representationen. De mest framgångsrika kvinnorna var de som redan före valet hade lyckats etablera sig inom politiken. Valet resulterade i att 22 kvinnor invaldes till parlamentets 120 platser (motsvarar 18,3 procent). Detta bör jämföras med parlamentsvalet 1998, då 9 kvinnor (7,5 procent) blev invalda i parlamentet. Majoriteten av de invalda kvinnorna kom från den styrande koalitionen “Tillsammans för Makedonien”, som består av bl.a. SDSM (Makedoniens socialdemokratiska allians), LDP (Liberala demokratiska partiet) och det albanska partiet DUI (Demokratiska unionen för integration). En av de nyinvalda var universitetsläraren Teuta Arifi (född 1969) som blev den första albanska kvinnan i parlamentet. Hennes namn återfanns på listan för “Demokratiska Unionen för Integration” (DUI), på andra plats efter DUIs ledare Ali Ahmeti. Arifi är tillika vice president i DUI. Det finns två kvinnliga ministrar i den makedonska regeringen idag; Radmila Sekerinska, vice premiärminister och Ilinka Mitreva, utrikesminister. Den albanska politikern Arifi har, tillsammans med journalisten Biljana Bejkova, i en artikel skrivit att albanska partier i mindre grad än de makedonska prioriterat kvinnlig representation. Detta beror på att de albanska politikerna har kämpat för att generellt öka den albanska representationen i politiken, vilket har inneburit att kvinnlig representation getts lägre prioritet.

Kvinnligt företagande
En av de mest svårlösta frågorna i Makedonien idag är den mycket stora arbetslösheten, en av de högsta i regionen. Den officiella arbetslösheten uppgick 2003 till 36 procent. Bland de registrerade arbetslösa fanns 56,9 procent män och 43,1 procent kvinnor. Männen utgör en större andel av arbetskraften än kvinnorna: 60,2 procent av männen mot kvinnornas 39,8 procent (april, 2000). Drygt hälften av dem som var arbetslösa år 2000 hade varit utan arbete mer än ett år. Undersökningar från detta år visar också att bland dem som varit utan arbete mer än fyra år var majoriteten kvinnor. Många av dem som har registrerats som arbetslösa tros vara verksamma inom den informella sektorn. Samtidigt kan noteras att 20 procent av dem som hade arbete inte fick ut sina löner i tid (2001).

Under socialismen var en övervägande del av de makedonska kvinnorna anställda i statsägda företag. Införandet av marknadsekonomi ledde till att fler personer startade privata företag. De allra flesta var första generationens företagare. Kvinnor är i allmänhet mindre benägna än män att starta egna företag. Statistik från United Nations Economic Commission for Europe (UNECE) visar att det är en relativt låg andel kvinnor i Makedonien som är arbetsgivare eller egna företagare. Några av de faktorer som har utgjort ett hinder för kvinnor att starta egna företag är framförallt höga skatter och lönepålägg.

Kvinnliga företagare är i högre grad än manliga företagare utsatta för skepticism från olika håll, vilket gör att kvinnorna ofta känner brist på stöd för sina idéer och initiativ. Biljana Acevska, kvinnlig direktör och ägare för det privata makedonska företaget MarketCom Consultancy, skriver i Fostering Women´s Entrepreneurship(2002).

“Moreover, in a predominantly male dominated patriarchal society, like the Macedonian, women-owned businesses can play a particularly important role in the reduction of social exclusion and assertion of gender equality. Setting up and running a business is one way in which women can assert their independence and overcome discrimination in the society and in the labour market”.

Acevskas undersökning visar emellertid att de kvinnor som lyckas med sina företag, vinner stor respekt inom familjen och från omgivningen.

Patriarkaliskt samhälle
Det makedonska samhället styrs fortfarande övervägande av patriarkaliska värderingar och könsroller. Den traditionella synen på kvinnan är att hon har ansvar för familj och hem.

De sociala förändringarna som har inträffat i samband med övergångsperioden har naturligtvis varit omfattande. Makedonien har, enligt rapporten Social Monitor 2003 från Unicef, haft få skilsmässor – dessa har ökat under slutet av 1990-talet. Antalet skilsmässor i Makedonien är emellertid färre i jämförelse med många andra transitionsländer. Genomsnittsåldern för när kvinnor gifter sig första gången har gradvis stigit, 2001 var den drygt 23,5 år mot drygt 22,5 år 1989. Den makedonska mannen gifte sig i genomsnitt först när han var drygt 26,5 år (2001).

Vad gäller barnafödandet har antalet barn per kvinna minskat. Enligt Human Development Indicators 2003 (UNDP) uppskattas den makedonska kvinnan under perioden 2000-05 i genomsnitt föda 1,9 barn/kvinna Under perioden 1970-75 var den 3,0 barn/kvinna. De utomäktenskapliga barnen har ökat, 1989 var 7 procent av barnen födda utanför äktenskapet och under 2001 var de drygt 10 procent. En undersökning gjord av Brima-Gallup visar att unga flickor ibland blir gravida i tonåren, utan att ha fått kunskap om preventivmedel. Genom att informera om preventivmedel tidigare skulle man ha kunnat förhindra några av tonårsgraviditeterna. Undersökningen visade att de albanska flickorna får minst information.

Tyvärr visar undersökningar från bland annat Minnesota Advocates for Human Rights, en så kallad icke-statlig organisation, att våld mot kvinnor är mycket vanligt. Rapporten är förvisso från 1998, men det finns inget som tyder på att det har skett några stora förändringar. Det finns däremot inte något som tyder på att våld mot kvinnor är mer vanligt i Makedonien än i de övriga länderna på Balkan. Våld mot kvinnor betraktas ofta som en “privat angelägenhet”, och myndigheter ingriper sällan. Undersökningen skildrar hur kvinnor som blivit misshandlade har ringt polisen för att få hjälp, men blivit ignorerade.

Makedonska kvinnorörelser
De makedonska kvinnorörelserna har historiskt sett varit svaga i jämförelse med flera andra länder i regionen. De kvinnoorganisationer som etablerades efter landets självständighet var framförallt tre stora nätverk baserade på etnicitet. Dessa nätverk, två makedonska och en albanska var mycket hierarkiska i sin struktur. Under slutet av 1990-talet har allt fler kvinnoorganisationer bildats och de har sett behovet av att enas mot ett gemensamt mål för att undvika konflikt. Många har därför tagit avstånd från nätverken och istället valt att gå samman och bilda fristående organisationer och nätverk över etniska gränser. Denna utveckling har även uppmuntrats genom stöd av många internationella organisationer. En av dessa är den svenska stiftelsen “Kvinna till kvinna”, som har verkat i Makedonien sedan 1999. “Kvinna till kvinna” driver inte egna projekt utan stödjer enbart lokala kvinnoorganisationers aktiviteter. De lokala organisationerna identifierar själva det problem de anser som viktigt att arbeta med. De tar därefter initiativet till att söka stöd för verksamheten hos “Kvinna till kvinna”, som gör en bedömning utifrån deras kriterier. Ett av dessa kriterier är att organisationen måste vara positiv till att samarbeta över etniska gränser och att verksamheten kommer att förbättra kvinnans situation och ställning i landet. En av de organisationer som arbetar över de etniska gränserna är “Debars Kvinnocenter” i staden Debar i nordvästra delen av landet. Staden ligger nära den albanska gränsen och har en albansk majoritet. Vidare är arbetslösheten mycket hög.

Debars Kvinnocenter grundades av en makedonsk och en albansk kvinna; båda tidigare tillhörande organisationer som ingår i de dominerande nätverken, “Makedonska kvinnors union” och “Albanska kvinnors förbund”. Deras främsta syfte har varit att föra samman kvinnor, framförallt unga kvinnor med olika etniska ursprung. Initiativet stötte inledningsvis på mycket stort motstånd och skepticism från samtliga håll i samhället, men lyckades nå stor framgång efter ett år. Centret är idag en mycket eftertraktad mötesplats för kvinnor i området och deras verksamhet är välbesökt. De har också vunnit respekt hos kommunen och blir ofta tillfrågade att ge råd i lokala frågor och att ingå i lokala kommittéer.

Sammanfattning
Kvinnornas situation i Makedonien påverkas naturligtvis av den politiska och ekonomiska situationen i landet. Desto längre tid av fred och stabilitet i Makedonien, desto starkare kommer kvinnans ställning förhoppningsvis att bli i samhället. Etablerandet av de multietniska organisationerna är kanske ett av de mest positiva uttrycken när det gäller att bygga upp ett nytt förtroende mellan de olika etniska samhällsgrupperna.

Tyvärr har jag inte funnit några studier som skiljer på etniska makedonier och etniska albaner, de två största grupperna i samhället.

——————————————————————————–

Elisabeth Sandberg är redaktör för Inblick Östeuropa.

Tack till organisationen “Kvinna till kvinna”, speciellt Kerstin Hedelin vid kontoret i Skopje, som lät mig träffa några av Kvinna till kvinnas stödorganisationer i Makedonien och som bidrog till avsnittet om makedonska kvinnoorganisationer.