MARIE FREDRIKSSON, ROCKTJEJEN FRÅN HALMSTAD som bland annat sjungit med Per Gessle och Lasse Lindbom, har nyligen släppt singeln Ännu doftar kärlek. Det är en ballad som Marie har skrivit tillsammans med Lasse Lindbom. På baksidan finns en låt som heter Tag detta hjärta, skriven av Per Gessle. Vad som händer framöver beror mycket på hur singeln tas emot. Den kommande LPn släpps när det känns lägligt, eventuellt i augusti.
Here is an English translation http://roxetteblog.com/2016/09/15/marie-fredriksson-interview-from-1984/
— Det var planerat att LPn skulle ha släppts nu i vår. Vi ville vänta lite, så vi hann skriva lite mer material. Jag ska gå in i studion igen i juni och spela in 3-4 låtar som vi har skrivit nu. Eventuellt gör vi en singel till i sommar och det beror på hur det går med den. Eventuellt kommer jag att spela in en video. Det ska bli mycket spännande.
— Det mesta materialet på LPn har Lasse och jag skrivit tillsammans. Men det finns några låtar som jag själv har skrivit både text och musik till. Sedan har Martin Sternhufvud (från MaMas Barn, min kommentar) gjort en låt som kommer att vara med på LPn, som är skitbra, och som jag är mycket stolt över. Per har skrivit en låt som är B-sida på singeln. Sedan har jag arbetat med en kille som heter Björn Holmgren, som är regissör här i Halmstad. Han är mycket bra på att skriva och har bland annat skrivit en del barnpjäser. Med på LPn finns en låt som han har gjort texten till, och som jag har gjort musiken till.
— Sedan är jag glad över att Lasse och jag har kunnat skriva så bra tillsammans. Vi visste inte det. Vi bara testade på skoj, det funkade skitbra. Allting blir precis som jag har tänkt mig, men sedan får man se om det säljer. Man har ju gjort vad man kunnat, man är ju inte mer än människa. Men om folk inte vill köpa, då får man väl göra nytt. Huvudsaken att jag själv är nöjd, och det är jag till 100 procent.
Kan du försörja dig på musiken?
— Jo, jag gör det nu.
Går det?
— Nej, jo, det går väl. Men inte som jag lever. Kanske om jag är snål, då funkar det nog. Nu har jag ju turnerat med Gyllene Tider, då har jag haft betalt. Jag klarar av att ha min lägenhet i Halmstad. Senare i sommar ska jag turnera med Lasse Lindbom Band. Jag ska följa med som gäst, precis som jag har gjort med Gyllene Tider nu. Först till hösten när min LP släpps gör jag en turné. Jag kommer att åka tillsammans med Lasse och vi kommer att ha samma band. Men vi ska inte jobba som Dan Hylander och Py Bäckman, utan han gör sina låtar och jag mina. Det blir två uppträdanden, så publiken får dubbel valuta för pengarna. Sedan avslutar vi med final tillsammans. Sedan är det bestämt att jag ska göra en större turné. Det blir min första egna grej, som jag är huvudansvarig för. Musikerna kommer att bli Pelle Andersson och Pelle Sirén från X-models. De är inte kända, men jätteduktiga. Eventuellt Janne Bark också, men det är inte bestämt ännu. Även Backa Hans (Eriksson, min kommentar) som har spelat med Lundell, och kanske också Göran Fritzson från Gyllene Tider. Det är en väldig blandning som känns mycket fräsch, och det är lite nytt folk.
Du spelar inte med bandet som du hade förra sommaren?
— Nej, tyvärr. Det var så roligt, men vi funderar på att göra några spelningar i sommar med det bandet, bara för att det var så kul. Vi har några kontakter i Kungsbacka och Falkenberg, som gärna vill att vi ska komma tillbaka. Men då kör vi bara covers och inte några egna låtar. Det är möjligt att det blir av i sommar igen. Det beror på om jag kan samla alla igen. Det finns tid i augusti, så eventuellt då.
Hur kändes det att vara ute med Gyllene Tider?
— Det var skitkul. Det var verkligen fantastiskt. Var mycket givande för min del, jag har fått mycket rutin. Bara den här våren har jag fått mycket rutin som scenvana och att prata med publiken. Jag gjorde ett gästnummer. Vi var ute i fem veckor och man blir som en familj. Det blir en sån skön sammanhållning, så det var sorligt när det tog slut. Det gäller även kontakten med alla roddare som skötte ljud och ljus som man inte kommer att se på lång tid. Jag menar, Gyllene Tider träffar man ju då och då. De bor också här (i Halmstad, min kommentar), så det är inte några problem. Det kändes lite sorligt faktiskt.
Vad tycker du om svenska kvinnliga rocksångerskor? Exempelvis Py Bäckman, Anne-Lie Rydé?
— Anne-Lie Rydé tycker jag är jätteduktig. Py Bäckman är en underbar text- och musikförfattare. Hennes senaste LP är mycket bra. Det glömde jag berätta, hon har skrivit en text till mig som jag håller på att göra musik till. Såg Anne-Lie Rydé när hon var i stan senast. Hon är mycket duktig på scen. Men jag gillar Py Bäckmans djup.
Efva Attling, Eva Dahlgren?
— Jag gillade Eva Dahlgrens senaste LP För Väntan (1981, min kommentar). Efva Attling är mycket proffsig på scen. Om jag går på en konsert eller lyssnar på en platta, så vill jag känna nånting.
Manliga sångare?
— Mikael Rickfors är väldigt bra. Han sjunger mycket bra och skriver bra låtar. Jag tycker nog att Mikael Rickfors och Lasse Lindbom röstmässigt är de bästa manliga sångarna i Sverige. Jag lyssnar mycket på rösten och känslan i den.
[metaslider id=940]
Kommer du ihåg din första spelning?
— Ja, det var mycket intressant. Den frågan har jag aldrig fått. Jag kommer faktiskt ihåg första gången. Det var hemskt. Jag var 7 år och sjöng för många människor. Det var min mamma och en massa tanter. Det var en sorts fest, nåt symöte. “Åh, då kan lilla Marie sjunga”. Jag skulle sjunga Rönnerdahl. Jag står där och ska sjunga i en fin liten klänning. Jag tittade inte på publiken utan ner i golvet hela tiden när jag sjöng. De hörde inte ett skit av vad jag sjöng. Jag var så nervös och efteråt började jag gråta, kom hem och var helt knäckt.
Hur lång tid tog det innan du började sjunga på scen igen?
— Efter det sjöng jag mycket i barn- och ungdomskörer samtidigt som jag gick i plugget. Sjöng mycket i kyrkor. Sedan gick jag i “musikplugget” (musiklinjen på en folkhögskola, min kommentar) i två år, där sjöng man väldigt mycket. Började sjunga jazz då med. Glömmer aldrig första gången jag sjöng för tusen personer. Det var med Strul, som var förband till Eldkvarn. Det var första gången vi hade en riktigt stor publik. Vi hade tidigare haft en publik på 400-500 personer. Jag glömmer det aldrig. Man gick in på scenen och alla jublade när vi började. Det är nog det roligaste minnet jag har av Strul. Sedan har jag ett till från när vi spelade på Kattegattskolan för 450 personer med flera andra band. Vi spelade sist och det gick så bra, vi fick göra mer än ett extranummer. Tror att det var 1977. Såna är underbara minnen. Man var så tacksam och kämpade så.
Vad gäller eventuella framgångar säger Marie så här avslutningsvis
— Man får inte ta det så allvarligt. Det får inte stiga en åt huvudet (om man lyckas). Man måste kunna vara med vanliga människor. Annars kan man ju inte skriva. Skulle jag gå och bli en diva, det går inte. Då kan man inte skriva. Man måste kunna vara i det vardagliga livet för att få inspiration till nya låtar. Man är ju inte mer än andra bara för att man har gjort en platta, tycker jag. Tycker att det är väldigt viktigt att tänka så. Man ska vara precis som man var innan.
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidningen Stjärnskottet (nr 2) 1984. Vissa mindre delar i artikeln har skrivits om.
Här finns en länk till TV-programmet “Bagen”, där Marie Fredriksson och Lasse Lindbom medverkade https://www.oppetarkiv.se/video/10442578/bagen-marie-fredriksson-och-lasse-lindbom