Professor Kristian Gerner återvänder till Lunds universitet
I Inblick Östeuropa, nr 1-2/2010?
Artikeln är skriven tillsammans med Börje Lindblom.
Under hösten återvänder professor Kristian Gerner till det universitet där han studerade och sedermera disputerade 1984, det vill säga Historiska institutionen vid Lunds universitet. Där kommer han i första hand att forska och undervisa i allmän historia. Med anledning av att Gerner kommer att lämna Institutionen för östeuropastudier vid Uppsala universitet ville Inblick Östeuropa bland annat diskutera institutionens utveckling sedan det omvälvande året 1989. Inledningsvis ges också en tillbakablick över institutionens historia före 1989.
Grundandet av Institutionen för Östeuropastudier
Under 1960-talet började Slaviska institutionen i Uppsala ge utbildning med inriktning på Sovjetunionens och Östeuropas samhällssystem. Det infördes 1970 möjligheter att avlägga doktorsexamen på en utbildning som var inriktad på samhällsförhållandena i öststaterna. Med tiden krävde verksamheten mer utrymme och resurser, vilket ledde till att en ny avdelning grundades, Avdelningen för öststatsforskning. Andreas Ådahl fick en halvtidstjänst som biträdande professor i öststatsforskning. Redan 1972 upphörde doktorandutbildningen och avdelningen inrymdes under den samhällsvetenskapliga fakulteten. År 1973 grundades Enheten för öststatskunskap som från början låg under den Statsvetenskapliga institutionen. Enheten bedrev grundutbildning i öststatskunskap. De båda enheterna bedrev ett nära samarbete med varandra och 1983 gick de samman i en institution. Andreas Ådahl lämnade 1981 sin tjänst på avdelningen för öststatsforskning för att bli Sveriges minister vid den västeuropeiska samarbetsorganisationen OECD i Paris. År 1983 beslutade den samhällsvetenskapliga fakulteten att inrätta en ny professur vid institutionen. Den som fick tjänsten var Daniel Tarschys, som emellertid lämnade institutionen efter några år. Stefan Hedlund utnämndes 1990 till ny professor i öststatsforskning.
Euforin 1989
Åren kring 1989 var händelserika och innebar ett uppsving för intresset för regionen, framförallt bland akademiker, politiker och journalister. Det uppstod något som liknade en eufori i samhället. På två år fördubblades antalet studenter. De politiska partierna i riksdagen bestämde att det skulle ges extra pengar till Institutionen för öststatsforskning vid Uppsala universitet. Som en följd av murens fall ändrades Institutionen för öststatsforskning namn 1991 till Institutionen för östeuropastudier.
1993–1994 var Gerner lektor på institutionen. Då två professurer i östeuropaforskning upprättades 1994, gick de till Kristian Gerner och Anders Fogelklou.
Mycket har emellertid hänt i det som kallas Öst- och Centraleuropa sedan 1989. Många av länderna har splittrats upp i flera stater och utvecklats åt olika håll. Tillsammans med Stefan Hedlund och Niclas Sundström gav Gerner 1995 ut boken Hjärnridån – det europeiska projektet och det gåtfulla Ryssland (Fischer & Co). I den argumenterar de för att det öster om den nedmonterade järnridån finns en hjärnridå, bortom vilken transitionen från bland annat planekonomi till marknadsekonomi svårligen låter sig genomföras med gott resultat. Boken är en skarp vidräkning med vissa forskare, politiker och idéer. Sju år efter bokens utgivning kan det vara på sin plats att utvärdera utvecklingen efter 1995; exempelvis har Ryssland under Putin fått en viss styrsel och landets ekonomi har förbättrats. Finns det anledning att omvärdera metaforen hjärnridån? Kommer det en hjärnridå 2?
Gerner menar att boken i första hand var en debattbok. Den fick en hel del uppmärksamhet i pressen. Vissa menade att den var deterministisk, andra menade att den var fientlig mot Ryssland och ryssarna. Gerner och Stefan Hedlund gavs roller som experter och fick vara med i flera vetenskapliga samt journalistiska program. De debatterade även med politiker. Idag tycker Gerner att rollerna blev sammanblandade. Det finns tre grupper som alla arbetar med Ryssland – forskare, journalister, politiker – vilkas roller blandades samman på ett olyckligt sätt.
Vad gäller frågan om en Hjärnridå 2 diskuterar Gerner och Klas-Göran Karlsson detta på några ställen i den gemensamt författade Nordens Medelhav – Östersjöområdet som historia, myt och projekt (Natur och Kultur, 2002).
Frånvaron av egen forskarutbildning
Åren mellan 1996 och 2001 var Gerner prefekt på institutionen. Han tycker att han tryggt kan lämna över uppdraget till den nya prefekten, Anders Hammarlund. Det tidigare nedläggningshotet mot institutionen är borta och han anser sig ha bidragit till att förankra institutionen som en resurs. Det har också skett en utveckling av samarbetet med de andra institutionerna vid Gamla Torget som fungerar mycket bra¹.
Det finns naturligtvis flera anledningar till varför samarbetet vid Gamla Torget är betydelsefullt. En anledning härrör till att institutionen inte har någon egen forskarutbildning. Det betyder att institutionen inte själva kan utbilda studenter från exempelvis den ettåriga påbyggnadsutbildningen som skulle kunna bli duktiga forskare, utan studenten måste först bli antagen på en annan institution och gå sin forskarutbildning där. Det är naturligtvis då en fördel om Institutionen för östeuropastudier har en god relation till den institutionen. Under Gerners tid har institutionen ändå kunnat anställa fyra doktorander som är antagna till forskarutbildningen vid andra institutioner, tre av dem vid andra institutioner vid Gamla Torget och den fjärde vid Historiska institutionen i Lund. Samtliga dessa fyra doktorander är placerade på Institutionen för östeuropastudier, men de kom in på forskarutbildningen via externt finansierade forskningsprojekt som leds av Gerner och Anders Fogelklou. Dessa doktorander är då inte lika beroende av att få det begränsade antalet platser med fakultetsmedel.
Institutionen har etablerat ett fast samarbete med Alexanderinstitutet i Finland för att eventuellt kunna anta doktorander som får en del av forskarkurserna där. Han betonar att den forskning som bedrivs om Ryssland i Finland förstärkts under senare år.
Ska verksamheten vara bred eller specialiserad?
Gerner ser framförallt tre stora geografiska block för institutionens verksamhet, men detta är en fråga som kan diskuteras. Ska institutionens verksamhet omfatta en mindre geografisk del av Öst- och Centraleuropa eller ska institutionen fortsätta med att täcka in ett större område?
Den tyngsta regionen är kanske fortfarande Ryssland, menar Gerner och tillägger att det förmodligen alltid kommer att vara intressant att forska om Ryssland. Det är ett land som är stort, annorlunda och betydelsefullt. Utvecklingen i Ryssland är fortfarande osäker. Det har inte gått lika illa som vi trodde när vi skrev Hjärnridån, men utvecklingen där har inte heller varit helt tillfredsställande.
Det andra geografiska blocket är Centraleuropa. Gerner anser att den regionen borde ingå som en del av Europaforskningen. Med det menar han emellertid inte att regionen ska försvinna från institutionens verksamhetsfält. En östutvidgning av EU kommer naturligtvis att påverka relationerna mellan olika länder. Gerner tror att Institutionen för östeuropastudier kan bli en resurs på det här området och att tonvikten bör läggas på historia och kultur. Den senaste antagningen till institutionen visar att intresset för Centraleuropa har ökat igen – kursen ”Centraleuropas historia, politik och kultur” är den av institutionens kurser som idag har flest sökande.
Det tredje blocket är Sydösteuropa. Där vore det bra om institutionen kunde utbilda fler personer mot konfliktforskning, gärna i samarbete med institutionen för freds- och konfliktforskning, menar Gerner.
När det gäller Baltikum hoppas Gerner att institutionen fortsätter samarbetet med Estonian Institute of Humanities i Tallinn och andra institutioner vid universitet och högskolor i Baltikum som har utbildning och forskning i Öst- och Centraleuropakunskap. Vad gäller konkurrens mellan svenska universitet och högskolor ser han positivt på den utvecklingen, eftersom den kan bidra till att öka intresset för områdena.
När Kristian Gerner nu lämnar Uppsala, är det inte för att han känner sig trött på sin uppgift. Efter så pass lång tid vid institutionen är det dags att ta sig an nya utmaningar. Mellan Uppsala och Lund finns sedan länge ett gott samarbete och det kommer givetvis att fortsätta.
¹Statsvetenskapliga institutionen, Institutionen för freds- och konfliktforskning, Svenska Institutet för nordamerikastudier, Centrum för multietnisk forskning, juridiska institutionen samt Institutionen för östeuropastudier har alla sina adresser vid Gamla Torget. Ett formellt samarbete dem emellan som bland annat inkluderar en gemensam seminarieserie inleddes 1999.
Faktainsamlingen om Institutionen för östeuropastudiers historia gjordes av Elisabeth (Elle) Sandberg
Läs mer om Kristian