i Utrikesperspektiv (Utrikespolitiska föreningens tidskrift, Lund), 2003
ÅR 2001 VAR DEN POLITISKA SITUATIONEN I MAKEDONIEN mycket spänd. Sammandrabbningar mellan makedonska säkerhetsstyrkor och beväpnade albaner från Nationella befrielsearmén (NLA) riskerade att eskalera och leda till en långvarig väpnad konflikt. Den enda lösningen som de olika parterna såg för att minska spänningarna i landet var upprättandet av ett avtal som tillgodosåg de krav som albanerna förde fram; bland annat gällde det utökade rättigheter för den albanska minoriteten genom ändringar i konstitutionen.
Den 13 augusti 2001 undertecknades Ohridavtalet av de makedonska och albanska politiska ledarna från de största partierna. Avtalet förhandlades fram med hjälp av två internationella övervakare; EU:s Francois Leotard och James Pardew från USA. Enligt den inledande texten var avtalets syfte bland annat att främja utvecklandet av ett civilt samhälle och respekterandet av olika etniska identiteter samt stärkandet av relationerna mellan Makedonien och EU/USA. Dessa inledande ord kan framstå som något allmäna, men innebär i själva verket en rad genomgripande förändringar, bl.a ändringar i konstitutionen och lagstiftningen. Det internationella trycket har varit stort på den makedonska regeringen: EU tänkte inte organisera den utlovade internationella konferensen om bistånd till Makedonien, om makedonierna vägrade genomföra förändringarna.
Det makedonska parlamentsvalet den 15 september 2002 lyfte fram nya och mer moderata politiska ledare och partier och skapade därmed bättre förutsättningar än tidigare för att uppfylla avtalets samtliga delar. Den tidigare regeringen bestående av det nationalistiska partiet VMRO-DPMNE (Interna makedonska revolutionära organisationen – Demokratiska partiet för makedonsk nationell enighet), Liberala Partiet och DPA (Albanernas demokratiska parti), fick träda tillbaka. Deras styre har kännetecknats av en mycket utbredd korruption, enligt Europeiska kommissionen.
Koalitionen “Tillsammans för Makedonien”, bestående av SDSM (Makedoniens socialdemokratiska allians), LDP (Liberala Demokratiska Partiet) och det albanska partiet DUI (Demokratiska Unionen för Integration) har bildat ny regering. Premiärministern Branko Crvenkovski kommer från SDSM. Det albanska partiet har fått fyra ministerposter: justitie, utbildning, hälsa samt transport och kommunikation.
Vidare kommer en av de vice premiärministrarna från det albanska partiet. Förgrundsgestalten i DUI är Ali Ahmeti, tillika en av de tongivande personerna bakom NLA. Detta kan låta märkligt, men efter undertecknandet av Ohridavtalet tvingades NLA att lämna in sina vapen till Nato och gavs då amnesti. De bildade därefter DUI, men deras politik har varit västvänlig, bland annat förespråkar de en integrering med länderna inom EU. Den nya koalitionen har fått smeknamnet “vapen och rosor-regeringen” på grund av sin annorlunda konstellation. Vapen står för DUI:S relation med NLA, medan SDSM har en ros som partisymbol.
När det gäller avtalet består det av tre delar: Konstitutionella ändringar, modifiering av lagstiftning samt implementering av avtalet och förtroendebyggande åtgärder. I avtalet betonas betydelsen av samhällets multietniska karaktär, vilket också ska återspeglas i samhället. Det antogs en lag om lokalt självstyre i januari 2002 för att ändras ett år efter folkräkningen.
Den internationellt övervakade folkräkningen som ägde rum i slutet av 2002 är en viktig del av avtalet eftersom resultatet kan påverka avtalets implementering. Ohridavtalet baseras på att den albanska minoriteten utgör 20 procent av den totala befolkningen i landet.
Folkräkningen kommer att ge besked om hur många procent som utgörs av den albanska befolkningen. Enligt den förra folkräkningen från 1994 uppgick makedonierna till cirka 67 procent och albanerna till 23 procent. Resultatet av den folkräkningen kritiserades från albanskt håll. Albanerna påstod att de i själva verket uppgick till omkring 35-40 procent av landets totala befolkning.
Representanter från EU poängterar folkräkningens betydelse för att den makedonska regeringen ska kunna bestämma sin framtida politik. Skulle det visa efter den folkräkning som nyligen har genomförts att befolkningssiffrorna avviker väsentligt från 1994 års folkräkning kan det medföra att spänningar uppstår mellan makedonier och albaner.
De första preliminära siffrorna från den statliga statistiska myndigheten i Makedonien säger dock att den albanska minoriteten utgör cirka 20 procent. De första resultaten från folkräkningen kommer att redovisas under våren. Genom att de albanska och de makedonska partierna har varit med och signerat avtalet är båda parter tvingade att acceptera resultatet, oavsett utgång.
Avtalet reglerar bara interna faktorer i Makedonien. En del forskare pekar dock på att externa faktorer i hög grad kan påverka situationen i Makedonien; till exempel utvecklingen i Kosovo. Den makedonska staten är mycket orolig över den stora mängd vapen som finns i omlopp, trots att alla vapen enligt avtalet skulle ha samlats in av Nato. Avtalet har kritiserats för att det fokuserar på den albanska minoriteten och att de övriga folkgrupperna förbises. Dessa folkgrupper är relativt små och kan kanske inte påverka genomförandet av avtalet nämnvärt. Det finns emellertid missnöje från andra minoriteter i landet som känner sig åsidosatta.
De flesta partier stödjer idag Ohridavtalet. Detta beror förmodligen till största delen på att de känner sig tvingade till att göra det. Makedonien är idag mycket intresserade av att integreras i både EU och Nato. Dess framtid är därför beroende av hur framgångsrikt den nya regeringen kommer att lyckas implementera avtalet och finna stöd för det i samtliga samhällsgrupper. Vad de externa faktorerna kan ställa till med är ovisst, men om folkräkningen stämmer stämmer med de tongivande gruppernas förväntningar så finns det hopp om att de interna faktorerna verkar i en stabiliserande riktning.
Foto (Parlamentet i Makedonien) Elisabeth Elle Sandberg