Artikeln var ursprungligen publicerad i Stjärnskottet nr 4, 1985.

Jag vill inledningsvis placera den här intervjun i ett tidsperspektiv. År 1983 släpptes Pers första soloplatta Per Gessle. Året därpå, i februari 1984, kom Gyllene Tiders engelskspråkiga album The Heartland Café, som inte sålde speciellt bra. Under den här intervjun som gjordes 9 februari 1985 hade Per börjat arbetet med sin andra soloplatta, Scener. Gyllene Tider kom att splittras i mars samma år, det vill säga cirka en månad efter denna intervju. Året därpå, i mitten av 1986 bildade Per och Marie Fredriksson bandet Roxette. Som alla vet har Per Gessle varit oerhört framgångsrik som artist och låtskrivare, men det här var en period som jag tolkar det som var lite oviss. Jag är därför glad att jag fick möjligheten att intervjua honom under just den här perioden. Själv var jag 18 år när intervjun gjordes.

(English translation here http://roxetteblog.com/2016/08/07/per-gessle-interview-from-1985/)

När jag träffade Per en lördagseftermiddag i februari 1985 i hans lägenhet i Halmstad var han i full färd med att leta bilder som skulle illustrera låttexterna på hans andra soloplatta.

— Det är jättejobbigt, berättar han. Den enda bilden som är bra är en bild på min mamma.

Ingen bild på dig?

— Nej, det vågar jag inte.

Varför gör man en soloplatta när man har det bra i en grupp som jag gissar att ni har det i Gyllene Tider?

— Det finns en massa skäl. Nyttigt att byta miljö, säger jag som alltid arbetar med samma producent. Gyllene Tider har en helt annan idé. Idag finns det mindre skäl att göra en soloplatta än vad jag hade förr, eftersom Gyllene Tiders musikstil idag ligger mycket närmare min än vad den gjorde tidigare. Så egentligen har jag inte något bra svar på frågan. Vi gjorde The Heartland Café och sedan bestämde jag att nästa platta skulle bli en soloplatta.

Men nästa Gyllene Tider skiva kommer bli mer ”hittig”?

— Den största skillnaden är att den kommer att bli på svenska igen. En annan skillnad kommer att bli att jag inte skriver mer än ⅓ av plattan och sedan får de andra skriva också. Jag tycker att om det finns ett skäl för oss att fortsätta spela tillsammans, så måste vi gå vidare var och en. Samtliga bidrar även på den kreativa sidan, så det inte blir 12 Per Gessle-låtar.

Inte några låtar typ Sommartider?

— Jo, det blir det säkert. Fast mycket hårdare och tuffare. Har inte skrivit så mycket ännu. Iden är att den ska bli mer dansant, en upp-tempo-platta. Du kan kalla den “hittig”.

Tror du fansen kommer tillbaka?

Per säger att han hoppas det, men han låter lite osäker.

— Vi är antagligen det äldsta bandet som finns på den här nivån i Sverige och den publiken vi hade 1980-81 är ju fyra år äldre idag. I den åldern ändras musiksmaken rätt mycket. Varje artist är ju lika stor som sin senaste låt (LP:n The Heartland Café har sålts i 30 000 ex). Vi har ju trots allt en rätt så stor publik fortfarande och gör vi en bra platta, så tror jag att vi kan bli stora igen. Jag kan inte förstå att The Heartland Café sålde så mycket ändå. Många människor har inte en aning om att den plattan är släppt, men det är ju bara för att den var på engelska.

Teaser Japanese har sålt rätt bra som singel. Det var helt fel, så här i efterhand kan man säga att det var en idiotisk grej. Det var mitt fel att vi gjorde en engelsk LP. Jag ville bara att vi en gång för alla skulle satsa på Europa, i första hand, men man ska inte slänga ut 300 000 kr på en LP som inte någon vill ha. Istället ska man spela in en singel och testa den, fungerar inte den gör man en singel till. Idag tycker jag att hela det året som vi jobbade med The Heartland Café  är bortkastad tid.

— Fansen köpte Puls hösten 1982 och det är mycket begärt att de fortfarande ska sitta och vänta på en ny Gyllene Tider-platta. Vi kommer att släppa en ny singel, så snart min platta har svalnat. Det är lite onödigt att konkurrera med sig själv. Har en låt som är klar som heter 30 skäl (osäker på låtens titel). Den visar åt vilket håll det går. Den är väldigt dansant och kommer kanske i juli-augusti nångång.

Gyllene Tider

Kommer man aldrig in på gamla spår?

— Det händer i och för sig. Men mitt låtskrivande förändras hela tiden, även sättet att arbeta på. Största förändringen var väl 1982, då jag köpte ett piano.

Jobbigt att få upp pianot uppför trapporna?

Har man varit hemma hos Per, då vet man att det finns flera trappor upp till lägenheten.

—  Ja, säger Per och skrattar. Det var jobbigt, “sade de”.

—  Det (pianot) byggdes exakt 1900. Jag hittade det i en affär i Falkenberg. Sedan jag köpte det har jag börjat skriva musik med hjälp av pianot istället. Det gör att jag skriver annorlunda.

— Jag tycker att det är jätteroligt att läsa de gamla texterna. Inte direkt höra för det låter för jäkligt. Men jag skriver inte alls på samma sätt längre. Vet inte varför. Jag har idag jättesvårt att skriva en låt som t.ex Dansar inte lika bra som sjömän. Det är en jättebrist, för det var min styrka att skriva på det viset. Blå December var ett försök till att skriva en novell igen – en berättad historia i bilder. Det finns några sådana till på LP:n. Det är lätt att det blir standard, vilket är uttråkande.

—  Jag började skriva engelska texter när jag var 13-14 år. Kunde inte spela någonting utan jag skrev bara texterna. Började spela gitarr 1976.

Vad tycker du om den svenska musiken?

— Det är exakt samma läge idag som när Gyllene Tider slog igenom. Det är stora artister som Ulf Lundell, Dan Hylander, Eva Dahlgren med flera som överlever. Inget nytt kommer fram. Jag tror att en ny generation med 17 år och 18-åringar kommer att göra stora saker snart. De skivbolag som fattar det kommer att bli stora. Idag består skivbolagen av äldre människor. Skivbolaget Stranded har vaknat nu med band som Ratata.

— Många undrar hur jag kan skriva låtar åt Herreys och Pinks, men trots allt är dem de mest säljande artisterna i Sverige. Jag livnär mig ju på att skriva musik.

Om du fått välja vilken producent du velat till din nästa soloplatta eller till Gyllene Tiders nästa platta?

— Jo, då behöver Gyllene Tider mer en producent än jag själv. Mina plattor är mycket klarare än vad Gyllene Tiders plattor är. Jag tycker att det finns otroligt många bra producenter, men kanske framför allt två. Det är Trevor Horn, som är teknikskicklig. Han producerade Owner of a Lonely Heart med Yes. Han är fantastisk. Den andre är en kille som heter Robert “Mutt” Lange som gjorde Cars senaste LP. Jag blev alldeles knäckt när jag hörde Cars senaste LP. Det är ju precis det vi skulle ha gjort för länge sedan, men man har inte de resurserna.

— Det är så löjligt. De (skivbolaget) vill fortfarande ha en ny platta på engelska. Men vi kan inte ägna mer tid åt den, för då blir det samma sak en gång till. I utlandet konkurrerar vi om tiden med alla andra Capitol-artister, som till exempel John Waite, Tina Turner och David Bowie. Och det är omöjligt. Det är likadant om man lyssnar på radion – varför spelar de inte vår låt? Det är ju skillnad på att konkurrera i svensk radio med Tant Strul, Eldkvarn med flera. Det är inte något fel på dem, men det är ju en annan konkurrens.

Är du intresserad av att skriva filmmusik eller en musikal?

— Filmmusik skulle jag vilja göra. Gärna också instrumental musik. Musikaler tycker jag är så tråkiga, men instrumental musik eller filmmusik skulle vara jätteskoj.

Kommer du ihåg första gången du stod framför publik?

— Jag fick alltid sjunga Staffan Stalledräng. Men sedan jobbade jag och en kille som heter Peter Nilsson som trubadurer på landstinget. Sjöng på sjukhus. Då lärde man sig att sitta med en gitarr och sjunga för folk. Det var nyttigt. Det hade man nytta av senare när Gyllene Tider drog igång. Men det är fortfarande nervöst, tycker jag. Men det är ju bara för att folk ställer andra krav idag i alla sammanhang. Om man går på en släktfest, så vill folk alltid att man ska sätta sig vid pianot, sjunga och spela. Sånt hatar jag, för jag kan inte det. Jag kan knappt spela piano.

Konsert du blivit fascinerad av?

— Det finns flera. Bruce Springsteen när han var här sist. Det var en otrolig konsert. Han är precis som en artist ska vara. Han trollbinder sin publik. Sen tycker jag om enkla konserter, som t.ex Joni Mitchell när hon var här. Det känns ensamt. Såg David Bowie på sin senaste turné i Frankrike, den som han kom till Sverige med. Randy Newman ensam med en flygel är det roligaste som finns. Det kan vara en blandning mellan gap-skratt, när han är som roligast. Det kan vara vackert också. Staffan Scheja och Björn J:son Lindh är också vackert. Det finns så många sätt att uppleva en konsert på.

— Egentligen gillar jag inte att gå på konsert. Det är sällan som jag går på konsert. Och nästan aldrig på Scandinavium, det är så tråkigt.

Brukar du gå ut och dansa?

— Jo, det gör jag faktiskt.

Gillar du att dansa?

— Det beror på. Jag tycker faktiskt att det är skoj att dansa ibland. Det beror på vilken sinnesstämning man befinner sig på. Jovisst, jag brukar vara ute och göra Halmstad osäkert. Det händer, men egentligen går jag inte ut för att enbart dansa utan för att äta.

Du har producerat?

— Ja, Rita & the Rip-Off. Det skulle jag jättegärna göra fler gånger. Den här nya plattan jag gör producerar jag tillsammans med Lasse Lindbom. Tror att det är bra för alla band, oavsett hur mycket erfarenhet som de har, att ha en producent. Det behövs hela tiden en människa som är objektiv. Jobbar man väldigt länge med sitt material, så blir man insnöad på det man håller på med. Att producera andra artister vore roligt. Jag är ganska bra på det…, utbrister han och utlöser ett stort skratt. Och går sedan iväg och hämtar mer kaffe, säger ursäktande:

— Jag dricker alltid så mycket kaffe.

— Det ingår faktiskt i mina närmaste planer, att producera mer. Problemet är att jag tycker om att jobba här nere (Halmstad). Det är så tråkigt att bo på ett hotellrum i Stockholm.

Något som du skulle vilja kunna, som du inte kan idag?

— Jag skulle vilja vara en bättre musiker än vad jag är. Jag skulle till och med kunna tänka mig att säga något så banalt som att jag skulle vilja kunna läsa noter. Ingen jag känner kan det. När man sysslar med pop- och rockmusik, så tycker man bara att det är jobbigt. Idag när man arbetar med andra musiker, ofta äldre musiker, som jag har gjort den här soloplattan med, som verkligen är musiker i gammal benämning, så är det en otrolig fördel att kunna skriva och läsa noter. När jag hör eller vet vad jag vill ha i en låt, så får jag “nynna” fram det. Det är ett handikapp. Sedan skulle jag vilja kunna sjunga bättre, sjunga “bredare” och med större register. Jag sjunger för lite, jag sjunger bara när jag är i studion. Jag gick och tog sånglektioner fyra gånger. Jag är inte en sån som kan göra det, till exempel varje tisdag. Det är sällan som jag är hemma.

— Jag hade abonnemang till Drotts matcher, men såg en enda match på hela säsongen. Jag har inte varit hemma. Det är meningslöst, jag kan inte ha något bestämt.

Spelar du fotboll?

— Jo, vi spelar fotboll varje måndag på sommaren, jag och några grannar. Det är roligt. Jag spelade fotboll när jag var liten. Har alltid tyckt att det är roligt med bollar. Spelar badminton rätt ofta.

Vad gör du annars nu?

— Jag håller på och skaffar mig en agent i Los Angeles, och det går väl ganska bra.

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidningen Stjärnskottet (nr 2) 1984. Vissa mindre delar i artikeln har skrivits om.

Per Gessle i studion bild 2

Per Gessle i studion bild 3

Bilderna på Per Gessle är tagna i studion i Skärmarbrink, Stockholm några dagar efter intervjun i Halmstad.